Ligger där ensam i min säng och försöker sova.
Klockan är mitt i natten och jag är omringad av mörker.
Sakta men listigt smyger panikkänslan över mig.
Väggarna börjar röra sig och rummet tycks bli mindre.
Kan inte röra mig, det finns ingen väg ut.
Kan inte skrika kan inte andas.
Snart har paniken mig i sin makt.
Känslan av att vara obetydlig är nu så stark att jag tror på det.
Det är sant jag är obetydlig.
Det värsta är att allt är mitt eget fel.
Mitt fel
Mitt fel
Mitt fel
Jag är fast i mitt eget mörker. Det mörker jag själv skapat.
Det finns inga ursäkter, ingen hjälp.
Det är mitt eget problem som jag inte kan lösa.
Paniken tycks inte försvinna.

Jag har straffat mig själv så hårt. Jag tror att jag är den som hatar mig själv mest för det jag gjort.
Jag tror att jag var den som blev mest besviken på mig själv.
Det där var inte jag, sån där är inte jag. Jag gör helt enkelt inte sånt.
Men gjort är gjort.
Har aldrig ångrat något mer i hela mitt liv än vad jag ångrar detta.
Men det går inte att ta tillbaka, det är något jag kommer få leva med i hela mitt liv.
Om ni läser en av mina bloggar "Meningen med livet" och kollar i slutet vad jag kan fram till,
så kommer ni inse att jag har misslyckats. Jag är misslyckad.

Men känn ingen sorg.
I've brought this on myself.